Underbara, kloka A

I lördags när vi firade N frågade A hur det var med mig, egentligen.

Berättade lite både om mitt mående och om psykologen. En av A´s bästa vänner gick in i väggen för några år sen, så det är skönt att prata med A. För även om hon inte varit där själv så vet hon ju hur V mådde.

Jag jobbade under många år med A´s barn, som somnade in -04... Så A vet ju vad jobbet handlar om.
Berättade att psykologen sagt att jag borde byta jobb "Men det har vi ju vetat ett tag, det måste ju chefen kunna hjälpa dig med" säger A.
Hon är irriterade på den sk krishanteringen vi får på jobbet.

Hon vet ju att jag fick träffa psykolog när lilla S dog, men som hon säger "fine att man behöver det precis i början. Men sen då, efter ett halvår när alla runt om börjar "glömma", börjar tro att allt är bra. Det är då ni skulle få hjälp, återigen".

När A´s sessa dog fick jag inte nån psykologhjälp/krishantering, nu när S gick bort fick jag ju det, precis i början.
Det är ju ohållbart att hålla på så här, med dessa så sköra barn utan nån proffessionell hjälp!! När ska våra chefer fatta det?? Vi har ju påtalat det så många gånger.

Får höra att det är oproffessionellt att vara för ledsen, detta är vårt jobb. Ja men hallå?!??!
Vi är ju inga robotar.. vi kommer dessa barn så nära man bara kan utan att vara förälder.
Som A sa när M dog "du är ju hennes extra-mamma".

Är så tacksam att A finns, känns som vi kan prata om allt fast vi inte träffas ofta.