Ett litet hej

Börjar äntligen pigga på mig efter lunginflammationen.
Det har inte hänt så mycket här pga det, har ju mest hållt mig inomhus.

Har börjat tänkt till med tanke på mat. Och det har resulterat i -2,6 kg på 2 veckor. Underbart!
Det ger mig en kick till livet så jag tror att jag även måste satsa på min vikt för att få min psykiska hälsa bättre.

Har i 3 dagar varit hundvakt. Det har varit helt underbart!
Vi älskar hundar men har aldrig skaffat nån pga all den tid det faktiskt tar.
Men hundvakt är ju mysigt.

Saknar dock den fyrbente vännen enormt mycket nu när han åkt hem.
Har ju blivit lite extra promenader nu när han varit där, vilket är bra för mitt mående.

Var på en stor Ica-affär idag m N. Det var extremt mycket folk, och jag fick lite ångest. Det gick dock att hantera, skönt!

Har varit och hälsat på, på jobbet idag.
Det gick bra. Och det är extremt skönt att åka dit och kunna säga att jag inte kommer tillbaka.
Fick lite panik idag när vi pratade om utifall jag kommer in på högskolan. Då sa min gruppledare att jag kunde ju jobba på loven.
Aaaaa..... det kändes inte bra. Och jag tror inte riktigt hon förstår. Men men, alla kan inte förstå. Huvudsaken är att jag vet att jag inte ska dit.

Det stora positiva i mitt liv nu när jag mår bättre är att min tös är så mycket gladare. Denna vecka har hon varit en riktigt fnittrig, solskensstråle. Helt underbart!

Små saker som startar stora tankar...

Nu undrar jag om jag verkligen är klar med psykologmöten. Eller det kanske inte är psykolog jag behöver utan kanske mer en människa som Mia Törnblom..

Har fått en "hemlig beudrare" som mailar små meningar ibland "tänker på dig"..."vad du är fin".. osv.
Och det är väl rart men jag kan inte ta det till mig. Dels slår jag ju bort det för att jag har min familj med sambo o barn men....

...jag kan inte förstå att nån annan människa kan tycka jag är fin/ser bra ut eller så när jag själv är så grymt missnöjd...
Att ge mig komplimanger är som att ja.. vet inte vad jag ska jämföra det med men det är meningslöst för jag kan inte ta det till mig...

Jag som är tjock, fet o ful... Kanske inte jätteful men är man missnöjd som jag så är det svårt att se nåt bra...
Jag brukar jämställa mig med skräphögen i fragglarna och ser man ut så är det svårt att förstå att nån kan tycka om mig.. Stackars min sambo.. ;)

För en vecka sen förklarade jag krig mot min övervikt.
Så jag har försökt äta lite bättre, tänkt till lite. Men detta med motion är ju helt omöjligt så länge denna bakterie inte ger sig.
Jag är ff inte frisk och ska ringa Vårdcentralen imorgon eftersom penicillinet inte verkar bita helt, det har bara lindrat lite. Och den förhöjda tempen finns kvar..
Längtar sååå efter mina promenader och mina träningspass med Wii.

Nu ska jag nog seriöst ge Mia Törnbloms bok en chans. Har inte orkat läsa så mycket men jag får lov att försöka nu när jag ska försöka bearbeta min inställning till mig själv.... Huvaligen...

Lååång tisdag

Har inte orkat skriva här då jag åkt på lunginflammation...
Penicillin, hostmedicin och vila är doktorns order. Är stuptrött, sover inte mycket eftersom jag hostar som en galning men men.. det blir väl snart bättre. *håller tummarna*

Mötet i tisdags gick bra, tror jag.
Min chef var from som ett lamm. Min kompis M sa "vad trevlig hon var idag, idag kunde man ju nästan tycka om henne" ;)

FÖrsäkringskassan har ju sina regler att man ska vara igång i arbete igen efter 180 dgr. Dessa regler förstår jag inte riktigt..

Konsultens första uppdrag är att jag ska återgå till ordinarie arbete därför fick jag inte nån "chans" till omplacering nånannanstans förut.
Men nu frågade hon läkaren om hur läget var.

Och han sa, tack o lov att jag inte ska tillbaka. Ville de promt att jag skulle försöka så ansåg han att dessa månader hemma var bortkastat för att jag med all sannolikhet skulle bli sämre än jag var i januari. Det vill ju ingen av oss....

Så konsulten har nu i uppdrag att försöka hitta en omplacering åt mig... Men eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör så kan det leda till uppsägning vilket givetvis inte känns bra.
Men vad har jag för val?
Pest eller kolera, som jag sa under mötet. Och läkaren höll ju med mig.

Men jag berättade att jag har sökt högskola till hösten och givetvis hoppas på att jag kommer in.

Det beslutades att vi ska träffas snart igen, men då behöver inte läkaren vara med för han har ju sagt absolut nej til återgång, vilket känns sååååå skönt!

Läkaren och jag pratade ensamna en stund efteråt.
Han menar att jag nog som han säger skulle kunna arbeta på en bensinmack redan nu, men han ville inte säga det för han tycker jag behöver få läka lite till och få chans till en omplacering inom kommunen.
Blev sjukskriven till o med mitten av juli, då de 180 dgr är slut.

Under denna tid får jag arbetspröva om de hittar nåt.

Det känns bra och skönt att mitt gamla jobb är lagt på hyllan men givetvis nervöst att veta att jag kanske kan vara arbetslös till hösten...
Och sen känslan som "alla" har - man vet vad man har men inte vad man får...

Efter det mötet rusade jag iväg till Vårdcentralen..
Läkaren lyssnade på mina lungor och frågade om jag rökte. "Jag slutade i januari" svarade jag med hjärtat i halsgropen.
Det enda jag tänkte var "nu säger han att jag har Kol"..

Men det sa han inte.. tack o lov. Det var bakterier på lungorna som kan väntas ut eller tas bort med antibiotika. Jag valde medicin för nu orkar jag inte mer...


Efter lunch hemma så var det dags för sista mötet med psykologen.
Det var ett trevligt möte.
Hon blev glad åt att läkaren sagt nej till mitt jobb.
"När jag pratat med honom känns det som han värnar mycket om dig" sa hon.
Det känns ju lite extra bra.

Hon ser stora skillnader från våra första möten och var glad åt mina initiativ jag tar som ex söka högskola men även så "simpla" saker som att jag målar igen.

Berättade att jag fortfarande kan få ångest och panikkänslor men att jag nu kan bemästra dem relativt bra. Jag måste inte rusa iväg för att komma ur ångesten, något som är skönt.

Efter denna upptagna dag ska jag lyda farbror doktorn och bara vila. Förutom när jag målar klart barnpallen jag fått beställning på men det känns som vila/avkoppling för mig.

Nipprig..

är jag nu..
Imorgon ska jag på möte. Min handläggare på Försäkringskassan har kallat till möte för mig, chefen, läkaren och konsulten som ansvarar för min återgång till arbete.. Konsulten anser ju att jag ska tillbaka till min ordinarie tjänst och min psykolog säger att jag inte ska arbeta där igen...

Får ta med mig en "stödperson" och frågade M. Hon följer med och det känns skönt!!

Är nervös över vad de ska säga imorgon. De korta stunder jag fått sova under helgen har innehållit mardrömmar... Jaja, vi får väl se vad som händer.

Seg...

Denna vecka har jag inte haft nån ork att skriva.
Dels har jag åkt på förkylningen med en grym hosta plus att jag inte mått bra psykiskt.

Har återigen dragit mig för att ringa mina närmsta vänner, svara i telefon har varit ett stor NO-No... Känns trist men det går väl över...

Fick ett ryck här i min ensamhet. Skulle bara städa av lite innan N och hennes kompis B kom hem. Men det slutade med total röjning av garderob o andra utrymmen.
8 stora påsar med kläder o textilier till välgörenhetsorganistationer, ex antal grejer till skroten. Så skönt och välgörande att rensa!

I måndags fick vi inbjudan till ett par kompisar, till ikväll.
Har som sagt mått skit så jag tänkte säga nej, men ändrade mig innan orden lämnade min mun.
Sa till J att "jag mår skit nu men säg att vi kommer".
Det som höll mig uppe vid att klara av det är att T själv varit där jag varit, hon vet hur det är.

Igår kom dock ångesten över mig.. Tänk om det är fler som kommer.. Vilka kan det vara?

Bad J kolla upp det. Det var några till som skulle komma, men bara såna jag känner väl.

Vi har haft en trevlig kväll med mat och roliga samtal. Undvek alkohol pga min medicinering, men jag hade lika trevligt ändå. :)
Pratade mycket på slutet med T ang måendet. Har ett grymt stöd i henne, skönt!

Kände tyvärr av deras hund, antagligen för att det är pollensäsong plus att jag är förkyld så jag åkte hem tidigare än sambon. Nu ska jag sova hoppas jag. ;)

Vad händer?

Usch nu känns det som jag tagit nåt steg tillbaka..
Får spunk när telefonen ringer... orkar inte göra saker.. vill inte göra nåt.. Tusan också, det gick ju framåt...

Var iaf å fikade med M & M i torsdags. Trevligt. Även om M´os eviga babbel fick mig att gå in lite i en bubbla efter en timme. Pust o stön.
Men det var ändå skönt att klara av att vara bland folk.

Familjen har legat sjuk denna vecka och nu börjar jag gå ner för räkning.. Ont i halsen, svårt att hosta och är helt slut.

Ska ändå trotsa det och gå en liten sväng i det fina vårvädret. Måste få lite luft!

Har iaf sökt in till högskola till hösten. Som "alla" säger, "sök, kommer du in och du känner att fu inte klarar det ännu så kan du tacka nej".
Det är ett jättekliv för mig att söka. Är dock tveksam till att jag kommer in.. Vi får väl se.

Nu väntar soffan på min trötta kropp.