Jag kan få attacker av panik/ångest, koncentrationssvårigheter mm men det är mycket mer hanterbart nu. Kan fortfarande känna att telefoner är jobbiga och att jag kan dra mig undan människor ibland men det måste man ju ha rätt till, eller?
I veckan var jag till läkare för att få intyg till arbetsförmedlingen att jag inte bör arbeta med det jag gjort.
Min läkare hade slutat, han jobbar bara som konsult så jag fick träffa en annan läkare. Jag trodde inte att jag skulle få nåt intyg men så fel jag hade.
Jag fick ett intyg och det är så otroligt bra skrivet!! Hon skrev även att jag bör undvika arbeta m vuxna handikappade och att jag bör jobba deltid till att börja med, inte heltid.
Vi pratade lite om att studera, då jag funderat på förskollärarutbildning. Hon ansåg efter vårt möte på 1 timme att jag inte bör fundera på studier förrän tidigast hösten 2010.
Jag har själv tänkt tanken så det var skönt att få höra det av en läkare.
Vi gjorde en plan för medicinen och nedtrappningen av den, som inte är aktuellt ännu.
På vägen därifrån så mötte jag "sköterskan" som jag träffade 1a gången och som jag kände noll respons ifrån. Vi pratade en stund, hon påpekade att jag ser mkt piggare ut och kramade mig o önskade mig lycka till. Hon kändes så ärlig! :)
Senare i veckan var jag till värdens bästa jobbcoach - Rosie.
Att gå till henne är bästa terapin! Våra möten ger så mycket positiv energi att jag blir alldeles laddad. Helt suverän människa som jag önskar att jag fick träffa mer än bara i 3 månader...
Vi pratade om detta m studier och jag berättade att jag tvekar, att jag inte vet om jag vill bli förskollärare. Hon berättade att fler av hennes "klienter" börjat studera trots samma tankar som mig o det har blivit pannkaka. Känns så dumt att påbörja nåt som tar 3,5 år och inte veta om jag verkligen vill det..
Rosie fick in mig på ett annat spår. Hon tror att jag är en sån människa som ska jobba m människor, inte på fabrik ex. Men förklarade att bara för att man jobbar m människor så måste inte det innebära vård/barn. Det kan även innebära att jobba i butik.
"Säg att du är intresserad av färg o form" säger hon, då börjar jag fnissa. Och förklarar att det är min hobby.
Då fortsatte hon sin tanke om detta med butiksjobb, att jag kan söka mig till butiker som säljer min hobby som i detta fall - färger, hobymaterial osv. Och att jag inte måste invänta en annons utan att jag ex kan skriva personligt brev till affären och berätta att jag finns och kan hoppa in. "Får man in en fot så..."
Rosie ger mig hopp, tro på mig själv och öppnar tankedörrar som inte fanns förut. Underbart!
Utöver läkarbesök och arbetsförmedlingen så har familjen uttökats med en liten valp.
Flera anser att hon inte är en hund men för mig är hon den perfekta hunden, hon är helt underbar!!
