Ojoj, möte m chefen var jobbigare än jag trott.
Kände själv att jag drog ut på tiden hemma, kroppen sa nej till att åka.
Väl på parkeringen hos chefen såg jag en av gruppledarnas bil... Var inte beredd på att träffa henne så magen knöt sig rätt fort. Försökte intala mig att jag säkert inte skulle träffa henne, att hon satt i möte. Men inte då, hon stog i korridoren när jag kom... Det gick sådär...
Chefen frågade den förbjudna frågan "hur mår du?"... Förklarade att livet nu är en berg-o dalbana... Vissa stunder känns ok men så banala saker som att kasta sopor eller gå till affären kan vara omöjliga.
Hon tittade på sjukskrivningspappret och påpekade att "planen är att du ska jobba halvtid efter nästa vecka".
Då stängde jag av, kroppen skrek nej, ångesten kom och paniken gjorde att luften blev svår att andas ner till lungorna....
Jag var snabb att säga att jag ska träffa läkaren på måndag och som det känns så kommer jag inte kunna jobba from den 9....
Förklarade att jag får panik bara av att parkera vid eller köra i närheten av jobbet. "Jaha, då kanske vi får tänka ut nåt annat ställe för dig att jobba på"
Men hallåå!???! Ska jag till ett nytt ställe, med människor jag aldrig träffat när jag mår så här?!??! Är hon helt dum i huvet??? Eller är det bara jag som tycker det verkar sjukt??
Pratade lite och chefen tyckte jag såg mycket piggare ut. Men det kanske kan bero på att jag tvingade in mig i duschen idag?? Och att jag just nu inte har måsten som att ex åka till jobbet...
Hon frågade hur det hade gått i tisdags när det var årsdagen av S.. Sa som det var, att jag var helt tom. Att jag var vid graven och kände ingenting...
"Oj, har du stängt av dina känslor?"
Men hallå??? Jag har redan sagt att jag är tom, inte känner nåt för nån/nåt. Är hon skruvad eller??
Jag är sjuk, kan hon inse det? Då mår man tydligen så här jävla dåligt.
Hon frågade hur det kändes att åka till mötet. Sa som det var att alla måste/planerade saker är ASjobbiga. Och att det inte spelar nån roll om det är ett möte med chefen eller en fika med en kompis..
Det värsta av allt var nog att hon under hela mötet satt med huvudet lite på sné och såg så ledsen/medlidande ut.. Ge upp, för hon kan ändå inte förstå hur jag mår.
Ingen som inte varit här kan förstå hur man mår...
Fasen vilken jobbig dag detta blev. Ska bädda ner mig på soffan nu och försöka sova lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nej man kan nog inte förstå, inte fullt ut i alla fall, om man inte mått så själv. MEN- man kan lyssna PÅ RIKTIGT och man kan läsa på (som chef hade jag läst andras berättelser på nätet tex, för att få en större förståelse)!
SvaraRaderaJag förstår dig precis, jag var sjukskriven till och från i 2 år för att jag mådde så jäkla dåligt. Under den tiden hade jag en chef som var helt utan empati och mina möten med henne var en plåga...jag lyckades med att ta mig tillbaka till arbetet men det var inte hennes förtjänst kan jag lova dig !! Man tror att man vet hur det är att ha ångest och må dåligt men man kan aldrig förstå fullt ut förrän man själv har varit där !
SvaraRaderaEn stor kram !
Jag lider med dig. Jag vet verkligen vad det innebär att må psykiskt dåligt och leva med en helvetesångest. Jag vet oxå hur det känns att inte ens klara av att gå ut genom dörren eller kasta sina sopor. Jag lever med ett liknande tillstånd själv. Maktlösheten som finns när människor som inte förstår ska se förstående ut eller visa falsk medlidande. Även vi har helt olika orsaker i livet som lett till att det blivit som det blivit. Hoppas det ordnar sig för dig...
SvaraRaderasill-britt:
SvaraRaderaInstämmer i att man kan läsa på, tror inte att min chef förstår hur allvarligt det är med tanke på henns reaktioner igår.
Peggy:
Tråkigt å höra att även du varit här, men som jag skrev till Lady In Black förut så är det ändå skönt att veta att man inte är ensam om detta... Vad skönt att du lyckades komma tillbaka. Kram!!
Lady In Black:
Trist att höra att du också mår såhär.. Men skönt att ha nån i "samma sits". Hoppas det fixar sig för dig med.