söndag 18 januari 2009

kalldusch

Ojoj vad livet kan spela en spratt.
Trodde att jag levde ett normalt liv, mådde bra osv.
Men i veckan kom kraschen. Jag ville ändra arbetstider, trodde jag. Men efter att ha brutit ihop totalt hos min chef och senare även pratat med min gruppledare som känt mig i över 10 år så insåg jag att det var inte arbetstiderna det var fel på, det var mig...
Min bror insåg snabbt vad som hänt men jag har nog inte accepterat det ännu....
Väggen har smugit sig närmre, jag har kört ner i diket...

Idag skulle jag på dop, en av mina bästa vänners barn skulle döpas. När det var mindre en 1 timme kvar tills det var dags fick jag nästintill panik. Hjärtat slog i 180, andningen var jobbig, illamåendet kom krypandes. Men jag ignorerade detta och åkte iaf. Det gick bra men fasen vad slut jag var när jag kom hem.

Hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle må så här.
Jag känner mig så liten, så ensam. Som om jag är i en bubbla där livet står still medans alla runtom mig mår bra, lever livet för fullt och har skoj.
Jag känner nästan ingenting för nån/nåt, är likgiltig, får panik om jag tänker på att jobba eller nåt jag "måste", är helt slut. Kan sova hela dagarna... Drar mig för att prata i telefon även fast jag ser att det är en nära vän.. Vill än mindre träffa folk..

Ringde psykmottagningen i slutet av veckan men blev hänvisad att återkomma på deras telefontid. Hur sjukt är inte det?!?!?!
Tack o lov har jag klarat denna helg ändå men tänk om det varit nån annan som sökt dem, som är i sämre skick än mig... Hade de klarat av det svaret??
Usch o fy.. Nu ska jag ägna mig åt nåt jag tycker om - musik..

2 kommentarer:

  1. Nu har jag läst igenom hela din blogg...Och oj...Du är ju jag...Får jag fråga dig om din ålder? Blir väldigt nyfiken och inresserad...Skulle kunna skriva ner min historia här till dig men jag tror att den skulle bli väldigt lång...Du får gärna höra av dig om du känner att du orkar. Du hittar mig förhoppningsvis via länken jag efterkämnar. Annars så är jag nog inne på din blogg och följer din kamp för vardag då och då...

    SvaraRadera
  2. Jag är 32.
    Samtidigt som man inte vill höra att nån annan mår/mått såhär så är det skönt att veta att man inte är ensam...

    SvaraRadera