måndag 23 mars 2009

tankar o känslor jag skrev imorse när jag ej kunde sova...

Tänk att ett ögonblicks sekund kan ändra så mycket.
Jag såg bilen, kastar mig på tutan, bromsar… men det finns inte en chans…Nu krockar vi…..

Nästa sak jag ser/minns är nåt vitt som kommer vid ansiktet… airbagen…det luktar fan och det ryker.

Tar mig ur bilen fort, får ut N som gråter av chock och smärta av bältet.. en bil stannar och erbjuder hjälp.
Tack o lov för jag lyckas inte förklara för sos vad vägen heter, är helt nollställd.

Hon får min mobil och fortsätter prata m sos. Hennes kompis stannar och ser till att vi är ok.

Bärgaren är först på plats. Han är toppen! Tar hand om både mig och N.
Passageraren i den andra bilen skriker hjärtskärande skrik, han sitter fast..

Brandbilar och ambulanser anländer. De kollar oss noga, är helt underbara med N.

Mina stackars föräldrar åker förbi och ser olyckan. Mamma vågar knappt fram, N flyger upp i trygga morfars famn. Så skönt för oss att de kom!

Men stackars mamma ser ut som ett litet spöke när hon kikar fram bakom ambulansen, hon vet ju inte att vi klarat oss.

Insatsledaren från brandkåren pratar m mig, förklarar att polisen ej kan komma pga ett stort brottsmål. Han tar alla uppgifter om oss och förhör sig om vad som hänt.

Pappa, jag o bärgaren rensar ur vår bil så han kan ta den till skroten.
Mamma har tagit med sig N åt sidan, jag stör mig på fotografen som fotar eländet.

Vi är i chock, mår skit och där står hon fotar. Det känns osmakligt!!

Alla människor som står runtom och bara tittar som på en film, vill jag bara skrika åt ”far åt helvete, sluta glo”….

Efter ett tag får vi klartecken från ambulanskillarna och insatsledaren att vi får åka hem. Mormor o morfar skjutsar hem oss.

Har försökt nå J som är ute o far.
Den stackaren åker vid olycksplatsen när vi åkt hem, ser att det är vår bil, tvärnitar och undrar vart vi är. Insatsledaren som J känner, lugnar honom och säger att vi mår bra och har åkt hem med mina föräldrar. Stackars J!!

Vi mår bra men är omtumlade.
Så fort jag stänger ögonen så ser jag den lilla jävla skodan komma i full fart, airbagen, röken som får mig att tro att bilen brinner och sen passagerarens skrik… det är hemskt!

2 kommentarer:

  1. Vilken otrolig tur att ni klarade er! Gud, tårarna rann när jag läste dina inlägg. Man inser att livet är ganska skört. Det här var verkligen inte vad du behövde just nu.
    Ta hand om er nu.
    Stora kramar
    Bibbi

    SvaraRadera
  2. Ja vi hade otrolig tur, eller som jag säger änglavakt!!
    Är väl som många andra att man tar varandra för givet, det gör vi inte nu!!

    Och som du säger, det var inte vad jag behövde nu... Ska tack o lov till psykologen på onsdag, det blir nog en rätt tuff sittning.
    Kramis

    SvaraRadera