en olycka kommer sällan ensam..... :(

Som om det inte räcker med mitt förbaskade mående.

I fredags fick jag ju det mindre roliga beskedet om min arbetssituation som la ett mörkt moln över mitt liv.

Igår när jag & N skulle hämta min kompis för att shoppa loss på smycken så krockade vi med bilen för att dåre fått för sig att väjningsplikt inte gällde honom...
Bilen är på skroten, jag & tösen klarade oss bra. Lite mörbultade men utan skador.

Mina stackars päron kom åkandes och såg olyckan och insåg fort att det var vår bil. Det var skönt att dem kom. N flög upp i morfars famn, mormor tordes sig fram när jag ropade att vi var ok.
Ambulansmännen, brankåren och bärgaren var underbara mot oss, särskilt mot min dotter!!

När vi väl fått åka hem så åkte min stackars sambo förbi olycksplatsen.
Han hade ingen mobil på sig så jag hade inte kunnat meddela honom.. Han såg alltså vår kvaddade bil, den andra bilen som de fått skära loss passageraren ur och inte en blick av oss, hans lilla familj.
Han blev dock lugnad av bärgaren (som han känner) som förklarade att vi mådde bra och hade fått skjuts hem av mina föräldrar..

Väl hemma kom min kompis som vi skulle hämta, hon vägrade sitta hemma o vänta på att få höra från oss. :)
När vi andats ut så packade vi en väska, skjutsade mig till akuten för nacken som gjorde ont. Sen fortsatte dem dit vi skulle köpa smycken, min lilla sessa var så nöjd o glad där.
Hon shoppade t.o.m örhängen till sin mamma. *ler*

Blev "okejad" av läkaren efter några timmar och ett antal röntgenplåtar. L hämtade mig och jag körde hem, det gick bra.

Har sovit där inatt, har dock svårt att sova då allt spelas upp på näthinnan om jag stänger ögonen...
Ska lägga mig o kika på tv och försöka få en liten blund iaf.