Små saker som startar stora tankar...

Nu undrar jag om jag verkligen är klar med psykologmöten. Eller det kanske inte är psykolog jag behöver utan kanske mer en människa som Mia Törnblom..

Har fått en "hemlig beudrare" som mailar små meningar ibland "tänker på dig"..."vad du är fin".. osv.
Och det är väl rart men jag kan inte ta det till mig. Dels slår jag ju bort det för att jag har min familj med sambo o barn men....

...jag kan inte förstå att nån annan människa kan tycka jag är fin/ser bra ut eller så när jag själv är så grymt missnöjd...
Att ge mig komplimanger är som att ja.. vet inte vad jag ska jämföra det med men det är meningslöst för jag kan inte ta det till mig...

Jag som är tjock, fet o ful... Kanske inte jätteful men är man missnöjd som jag så är det svårt att se nåt bra...
Jag brukar jämställa mig med skräphögen i fragglarna och ser man ut så är det svårt att förstå att nån kan tycka om mig.. Stackars min sambo.. ;)

För en vecka sen förklarade jag krig mot min övervikt.
Så jag har försökt äta lite bättre, tänkt till lite. Men detta med motion är ju helt omöjligt så länge denna bakterie inte ger sig.
Jag är ff inte frisk och ska ringa Vårdcentralen imorgon eftersom penicillinet inte verkar bita helt, det har bara lindrat lite. Och den förhöjda tempen finns kvar..
Längtar sååå efter mina promenader och mina träningspass med Wii.

Nu ska jag nog seriöst ge Mia Törnbloms bok en chans. Har inte orkat läsa så mycket men jag får lov att försöka nu när jag ska försöka bearbeta min inställning till mig själv.... Huvaligen...