Lååång tisdag

Har inte orkat skriva här då jag åkt på lunginflammation...
Penicillin, hostmedicin och vila är doktorns order. Är stuptrött, sover inte mycket eftersom jag hostar som en galning men men.. det blir väl snart bättre. *håller tummarna*

Mötet i tisdags gick bra, tror jag.
Min chef var from som ett lamm. Min kompis M sa "vad trevlig hon var idag, idag kunde man ju nästan tycka om henne" ;)

FÖrsäkringskassan har ju sina regler att man ska vara igång i arbete igen efter 180 dgr. Dessa regler förstår jag inte riktigt..

Konsultens första uppdrag är att jag ska återgå till ordinarie arbete därför fick jag inte nån "chans" till omplacering nånannanstans förut.
Men nu frågade hon läkaren om hur läget var.

Och han sa, tack o lov att jag inte ska tillbaka. Ville de promt att jag skulle försöka så ansåg han att dessa månader hemma var bortkastat för att jag med all sannolikhet skulle bli sämre än jag var i januari. Det vill ju ingen av oss....

Så konsulten har nu i uppdrag att försöka hitta en omplacering åt mig... Men eftersom arbetsmarknaden ser ut som den gör så kan det leda till uppsägning vilket givetvis inte känns bra.
Men vad har jag för val?
Pest eller kolera, som jag sa under mötet. Och läkaren höll ju med mig.

Men jag berättade att jag har sökt högskola till hösten och givetvis hoppas på att jag kommer in.

Det beslutades att vi ska träffas snart igen, men då behöver inte läkaren vara med för han har ju sagt absolut nej til återgång, vilket känns sååååå skönt!

Läkaren och jag pratade ensamna en stund efteråt.
Han menar att jag nog som han säger skulle kunna arbeta på en bensinmack redan nu, men han ville inte säga det för han tycker jag behöver få läka lite till och få chans till en omplacering inom kommunen.
Blev sjukskriven till o med mitten av juli, då de 180 dgr är slut.

Under denna tid får jag arbetspröva om de hittar nåt.

Det känns bra och skönt att mitt gamla jobb är lagt på hyllan men givetvis nervöst att veta att jag kanske kan vara arbetslös till hösten...
Och sen känslan som "alla" har - man vet vad man har men inte vad man får...

Efter det mötet rusade jag iväg till Vårdcentralen..
Läkaren lyssnade på mina lungor och frågade om jag rökte. "Jag slutade i januari" svarade jag med hjärtat i halsgropen.
Det enda jag tänkte var "nu säger han att jag har Kol"..

Men det sa han inte.. tack o lov. Det var bakterier på lungorna som kan väntas ut eller tas bort med antibiotika. Jag valde medicin för nu orkar jag inte mer...


Efter lunch hemma så var det dags för sista mötet med psykologen.
Det var ett trevligt möte.
Hon blev glad åt att läkaren sagt nej till mitt jobb.
"När jag pratat med honom känns det som han värnar mycket om dig" sa hon.
Det känns ju lite extra bra.

Hon ser stora skillnader från våra första möten och var glad åt mina initiativ jag tar som ex söka högskola men även så "simpla" saker som att jag målar igen.

Berättade att jag fortfarande kan få ångest och panikkänslor men att jag nu kan bemästra dem relativt bra. Jag måste inte rusa iväg för att komma ur ångesten, något som är skönt.

Efter denna upptagna dag ska jag lyda farbror doktorn och bara vila. Förutom när jag målar klart barnpallen jag fått beställning på men det känns som vila/avkoppling för mig.