Det tar nog aldrig slut...

För 2 veckor sen fick jag 2 brev från arbetsförmedlingen som ville att jag skulle söka två jobb, som personlig assistent...
Det ena kan jag inte söka, då man inte fick ha husdjur pga allergi. Ringde dock till ams för att fråga ang den andra tjänsten, har ju ändå läkarutlåtande att jag inte bör arbeta som assistent.
Fick då veta att utlåtandet fick vara max 2 år och jag måste ha ett nytt..
Ringde Vårdcentralen för en läkartid, begärde hem mina journaler från kommunen och det var inte skoj läsning.
Dels kom alla känslor över mig igen, jag förstod hur sjukt dåligt jag mådde, det var jobbigt, har nog förträngt den tiden.
Men det värsta var nog att få läsa att min chef misstänkt att jag tagit ut VAB utan att behöva det. Jag blev så arg, ledsen och besviken!!
Tack och lov hade min läkare kommenterat det och skrivit att det inte finns nån misstanke alls om att så är fallet.

I fredags var det dags för läkarbesök. Jag var så nervös, visste ju inte vad jag skulle få träffa för läkare, visste inte om jag skulle få ett utlåtande eller rentav bli tvungen att söka arbeten som assistent trots risken för min psykiska hälsa.
Jag kom till en otroligt trevlig och bra läkare som verkligen lyssnade och som sa "det här är ju rent skit att du ska tvingas till nåt som kan göra dig sjuk igen"
Det kändes så skönt!!

Idag fick jag läkarutlåtandet som även arbetsförmedlingen fått och det känns som en vinst.
Hon avslutar utlåtandet med orden "jag finner det högst olämpligt att patienten arbetar med handikappade..."

Detta handlar absolut inte om att jag inte vill jobba, jag jobbar för tillfället som timvikarie i kommunens vikariebank för skola/barnomsorg och trivs så sanslöst bra.
Var osäker på om jag skulle klara av att flänga runt & vara på olika ställen jämt, men jag älskar det!
Jag utmanar mig själv varje dag, växer så det knakar inombords och det är så underbart!